De judiska helgerna kan delas in tre grupper:
1) bibliska högtider, sådana helger som omnämns redan i toran (de fem Moseböckerna), ibland kallad den judiska bibeln
2) historiska högtider eller rabbinska högtider, sådana som inte nämns i toran, men som nämns i andra bibliska böcker och förklarats som högtidsdagar av rabbinerna
3) senare högtider, vars rötter finns i 1900-talet och baserad på historien.
Högtiderna infaller enligt den judiska kalendern som grundar sig på både månårets och solårets längd. Kalenderns struktur gjordes upp av Hillel den andra ca 330-365. Eftersom många judiska helger har dubbla betydelser, både religiösa och agrikulturella (jordbruk och skörd), var det viktigt att högtiderna förankrades i rätt årstid. Månåret är 10-11 dygn kortare än solåret, vilket över tid skulle ha lett till att skördefesten hade firats under såningstiden. I den judiska kalendern kompenserar man detta genom att lägga till en extra månad med 2-3 års mellanrum. Kalendern har en standardlängd på månader och skottdagar, vilket gör att månåret och solåret åter synkroniseras efter en period på 19 år. Det här förklarar varför judiska högtider alltid rör på sig i förhållande till den västerländska kalendern. Det judiska dygnet inleds vid solnedgången, vilket gör att till exempel sabbatsfirandet inleds på fredag och avslutas på lördag.
Högtiderna firas som gudstjänster eller som högtider hemma med familjen. Vanligt är att de firas som familjehögtider i den egna gemenskapen. Toran gavs till människorna som en anvisning för ett rättvist samhälle. Varje individ är viktig, men bör också sättas in sitt sammanhang, en gemenskap eller samhället i stort.
Den dagliga bönen kalla mitzva, ett religiöst påbud. Judendomens egentliga gudstjänstfirande blev vanligt efter det första templets förstörelse som ledde till fångenskapen i Babylonien för ca 2 500 år sedan. Den religiösa lagen, halacha, tillåter att man offrar till Gud bara i templet. I stället för offer utvecklades en gudstjänstkultur (med bön utan djuroffer) som växte sig stark också efter att folket återvänt till Judeen.
Till judendomens vardag hör tre dagliga böner och på helgerna ofta fyra (Jom Kippur, Stora försoningsdagen har fem böner). Allmänt taget anses att de gemensamma bönerna är viktigare än de enskilda. Till de dagliga bönerna hör kvällsbönen ma’ariv, morgonbönen shacharitoch kvällsbönen mincha. Under sabbaten och andra helger hålls också en extra bön, kallad musaf.
I hemmet påminns man om bakgrunden till varje helg när den firas tillsammans med familjen. Det sker ofta i samband med en måltid, men själva ätande är bara inramningen. Gemenskapen är en viktig del också inom modern judendom. Festmåltiden, se’uda, räcker två till tre timmar. Den inleds med välsignandet av vin och bröd. De ortodoxa judarna, till vilka också finländska judar anses höra, uttalar välsignelsen och alla andra böner på hebreiska. Därefter följer en speciell välsignelse för den högtid som firas. Maträtterna under högtiden varierar på olika håll i världen. I Finland äter man oftast maträtter som härstammar från Östeuropa.